Nu spelar orrarna på mossen!

En av vårens stora begivenheter för många naturintresserade är orrspelet. Om man är på plats en tidig vårmorgon kan man, förutom orrarnas ibland dramatiska  samman- drabbningar, även få många andra upplevelser. Vi berättar här lite om vad man kan vänta sig om man beger sig ut för att möta  våren i april månad.

Vårkväll i gömslet

Det är en lugn vårkväll i april. Vi är två natur- fotograferande kollegor som, med våra rygg- säckar packade med varma kläder och en välfylld matlåda, är på väg till en orrspelplats, belägen vid gränsen mellan Småland och Blekinge. Då vi kommer fram har redan mörkret börjat sänka sig över den lätt dimhöljda mossen. På avstånd kan vi höra hur några pärl- ugglor lockar med sina melankoliska och ödsliga rop. I toppen av en gran sitter en koltrast  och låter sin klara, lite vemodiga stämma ljuda över nejden. Det är inte utan att det känns lite ruggigt, när vi genom det fuktiga gräset styr våra steg mot den lilla upphöjningen på mossen, där orrarna brukar spela. Efter en stund kan vi i dunklet skönja den svagt välvda kullen som avtecknar sig mot kvällshimlen. Att döma av det nedtrampade gräset, all spillning och dun verkar det som vi har kommit rätt.

Bilden visar en orrtupp som precis anlänt till spelplatsen.

Den första orren anländer!

Nattens korta men sköna sömn bryts hastigt av väckarklockans skarpa ljud. Yrvakna och med grusiga ögon är det så dags för oss att rigga upp
kamerorna och inta det obligatoriska morgon- fikat innan orrtupparna anländer till scenen. Efter en stunds tålmodig väntan hörs de första tupparnas "bubblande" läte. När vi försiktigt viker undan flikarna i gömslegluggarna urskiljer dom sig som mörka siluetter mot den svagt rosafärgade morgonhimmeln. En orrtupp kommer smygande  bara någon meter från gömslet för att i nästa stund göra en kort rush och utmana sin närmaste rival. Någon timme senare kan vi i morgonsolens gulröda ljus se hur tupparna bröstar upp sig, och demonstrerar sin styrka för varandra. Emellanåt gör dom häftiga utfall mot sina kombatanter, som under väsande ljud försvarar sin spelplats.
 
I skymningen syns ofta morkullan flygande längs något skogsbryn
När vi sätter i de första tältpinnarna till gömslet bryts plötsligt den tillfälliga tystnaden av en knarrande morkulla, som på stela vingar flyger över våra huvuden. Vi kan nog vara ganska säkra på att få se dess siluett över skogsbrynet snart igen. Morkullan har nämligen för vana att flyga efter bestämda rutter och avviker inte gärna från dessa under sina morgon- och kvällsturer.

För 150 år sedan var rådjuret en näst intill utrotad art här i Skandinavien. Idag utgör den en nästan självklar del av den svenska naturen. Tidigt på morgonen kan man som
här få se den spatsera över något fält eller åker.
Text & foto: Tony Svensson, Ingemar Andersson